Kapitel 6- Det var så det började

- Okej, sa jag, nu berättar jag hela historien för er.
- Vad spännande, säger Martin.
- Ja, vad spännande, håller Lars med.
- Får jag börja? Frågar jag.
- Visst, visst, svarar Martin.
- Det var en helt vanlig dag, började jag, och jag skulle gå ut på en liten kvällspromenad. Jag tog den långa vägen, den som går genom skogen. Mamma sa att dom kanske inte skulle vara hemma på kvällen när jag kom tillbaka. Jag sa att det var okej och så fick jag en sån där stor, varm kram som känns underbart och jag kände doften av mammas parfym. Den luktar blommor på ett mjukt sätt. När jag får den kramen känns det som om jag skulle flyga. Mamma säger hej … Jag avbryts av att Martin snyftar.
- Nej, men lilla Martin gråter, sa Lars, vill du att jag skall trösta dig?
- Äh, jag gråter inte, sa Martin, jag har bara lite hösnuva och höstpollenalergi.
- Ja, det tror jag säkert, svarar Lars.
Jag börjar fnissa, det låter så roligt när Lars pratar med Martin på det viset.
Efter en stund slutade dem och frågade om jag kunde fortsätta mitt berättande.
- Okej, svarade jag, … då fortsätter jag. Jag sprang iväg och kramade pappa också.
Han luktade shampoo och var varm efter att ha duschat. Han smekte med sin varma, lite fuktiga hand över mitt brunljusa hår.
”Hej då pappa”, sa jag och han svarade: ”Hej då Jens, jag kommer att sakna dig.” ” Jag kommer att sakna dig och mamma också”, svarade jag, och så fick jag en kram till. ”Jag går nu”, sa jag. ”Okej” svarade pappa. ”Hej då Jens” sa mamma.
Jag tog på mig mina skor och min jacka och visslade lite så att Lassie skulle komma. Hon kom nästan på en gång och hade kopplet i munnen. Jag tog kopplet och öppnade dörren så att Lassie kunde gå ut. Hon brukar få springa fritt i trädgården innan vi går ut på promenad, men just då smet hon.
© Copyright av Eva.L