"Lassie! skrek jag, kom tillbaka, Lassie!"
Hur jag än ropade kom inte Lassie. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle springa efter eller om jag skulle gå hem igen. Jag tvekade en stund men sen sprang jag efter. ”Lassie!”, skrek jag igen. Sedan kände jag i fickorna där jag brukade ha massa saker men just hade jag: en godisbit, ett papper från en likadan godis, kopplet, nycklar och en hundgodis. Sedan kände jag i den andra fickan, där låg: en liten ring jag fick av min 3:åriga kusin, säkert 10 hundgodisbitar, ett litet block som jag skriver dagbok i om jag gör något
Hur jag än ropade kom inte Lassie. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle springa efter eller om jag skulle gå hem igen. Jag tvekade en stund men sen sprang jag efter. ”Lassie!”, skrek jag igen. Sedan kände jag i fickorna där jag brukade ha massa saker men just hade jag: en godisbit, ett papper från en likadan godis, kopplet, nycklar och en hundgodis. Sedan kände jag i den andra fickan, där låg: en liten ring jag fick av min 3:åriga kusin, säkert 10 hundgodisbitar, ett litet block som jag skriver dagbok i om jag gör något
väldigt speciellt, en penna, tyvärr inget suddigum, ett
lås, ett litet foto på Lassie och mitt spårvagnskort. 
”Lassie!”, skrek jag igen och sprang efter henne. Jag sprang in i skogen bredvid huset. Jag hoppade över stenen med massa mossa och sprang genom dom höga träden.
Sen sprang jag runt en jättestor sten och bakom den fanns det en rad med granar. Dom stod tätt, tätt intill varandra. Jag tänkte att Lassie kunde springa under dom stora täta granarna så gjorde jag samma sak utan att tveka. Men nu ångrar jag mig så mycket. Det var då jag fick alla såren på armar och händer. Aj! Tänkte jag, för det var ju ingen idé att säga det högt. Vissa sår började blöda så jag gick långsamt vidare medan jag tittade på såren och försökte få dom att sluta blöda. Men jag tittade inte direkt på marken och såg inte vart jag gick så jag snubblade på en gren och slog i knäna. Då tänkte jag att detta var den värsta dagen i hela mitt liv.Sedan hörde jag ett ylande ljud bakom mig och tittade bak. Jag såg ingenting så jag tänkte att detta djuret var bakom granarna och trodde att det när som helst kunde komma ut genom grenarna, så jag tittade framåt och inte mot granarna. Då hörde jag ett prasslande ljud bakom mig.
- Jens, du är en fantastisk berättare, sa Martin med darrig röst, men jag måste gå hem nu. Du vet, djuren och så.
- Ja, Jens, det är kanske dax att lägga sig nu, sa Lars, men du kan fortsätta berätta imorgon.
”Lassie!”, skrek jag igen och sprang efter henne. Jag sprang in i skogen bredvid huset. Jag hoppade över stenen med massa mossa och sprang genom dom höga träden.
Sen sprang jag runt en jättestor sten och bakom den fanns det en rad med granar. Dom stod tätt, tätt intill varandra. Jag tänkte att Lassie kunde springa under dom stora täta granarna så gjorde jag samma sak utan att tveka. Men nu ångrar jag mig så mycket. Det var då jag fick alla såren på armar och händer. Aj! Tänkte jag, för det var ju ingen idé att säga det högt. Vissa sår började blöda så jag gick långsamt vidare medan jag tittade på såren och försökte få dom att sluta blöda. Men jag tittade inte direkt på marken och såg inte vart jag gick så jag snubblade på en gren och slog i knäna. Då tänkte jag att detta var den värsta dagen i hela mitt liv.Sedan hörde jag ett ylande ljud bakom mig och tittade bak. Jag såg ingenting så jag tänkte att detta djuret var bakom granarna och trodde att det när som helst kunde komma ut genom grenarna, så jag tittade framåt och inte mot granarna. Då hörde jag ett prasslande ljud bakom mig.
- Jens, du är en fantastisk berättare, sa Martin med darrig röst, men jag måste gå hem nu. Du vet, djuren och så.
- Ja, Jens, det är kanske dax att lägga sig nu, sa Lars, men du kan fortsätta berätta imorgon.
© Copyright av Eva.L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar