Kapitel 9- Varulvarna

Jag var helt uppslukad av boken så att jag inte hörde när Lars kom in.
- Är boken bra? hörde jag någon fråga.
Jag hoppade till och smällde ihop boken och tittade upp, där stod Lars.
- Oj, förlåt, sa Lars, det var inte meningen att skrämma dig.
- Nej, det gör inget, sa jag.
- Okej, säger du det så, sa Lars.
- Men jag vill gärna läsa lite ur min bok för dig.
- Okej, säger Lars, vad handlar den om då?
- Varulvar, svarar jag.
- Spännande, säger Lars.
- Visste du att ”Varulv” kommer från Danmark och betyder människo-varg?! sa jag.
- Nej, de visste jag inte, sa Lars intresserat.
- Jag börjar läsa nu, sa jag.
” Sara och Jenny var hemma och tittade ut på den stora skogen,” sa jag, ”då dem hörde ett ylande och såg fullmånen stiga upp över träden. Dom hörde någon knacka på dörren men väntade med att öppna för det kan ju vara mamma eller pappa som kommer hem. Men det fortsatte att knacka och dom såg mörka skuggor lysa upp väggarna.
- Vi har inget val, sa Sara som var modigast, vi måste öppna.
Sakta, sakta gick båda tjejerna mot dörren. Dom stannade framför den och såg att handtaget långsamt trycktes ner.
- Har du låst dörren? Frågade Jenny ängsligt.
- Det skulle ju du göra, svarade Sara.
- Nej, det var du som skulle låsa, sa Jenny.
- Får jag komma med ett tips?! sa Sara.
- Visst, svarade Jenny.
- SPRING FÖR LIVET!!!
- Tack för tipset, svarade Jenny och sprang och hämtade mat ur skafferiet och sprang in på toan där Sara redan var med mat. Sara låste snabbt dörren.”
- Rrrrrring, lät det. Det var min väckarklocka jag hade ställt in den på ”väckning” så att vi inte skulle missa chansen att skrämma Martin.
Av: Eva.L ©

Kapitel 8- Den första natten hos Lars

Vi gick tillsammans upp för Lars snirkiga gamla trappa. Han skulle visa mig upp till mitt rum.
- Är allt detta som du berättade sant? undrade Lars.
- Ja, visst är det sant, svarade jag. Men du Lars, jag tror att Martin blev lite rädd, sa jag.
- Ja, svarade Lars, det tror jag också.
- Ska vi gå och busa med honom? frågade jag. Typ ta Lassies leksaksspindel på ett fiskespö eller göra läskiga ljud.
- Ja, visst, sa Lars, bara vi inte skrämmer honom för mycket.
- Nej då, svarade jag, mina skämt funkar oftast bra, men personen blir inte så jätteskrämd.
Men tänk om Martin verkligen är så lättskrämd. Eller så är han en jättebra skådespelare. Det skulle vara spännande att få veta det. Men om han … så …
Jag avbröts i mitt tänkande av att Lars började prata:
- Men tänk om Martin bara är en bra skådespelare, då blir han ju inte rädd. Eller om han är lika lättskrämd som han visade. Det skulle vara spännande att få reda på det.
- Det var presis så jag tänkte, sa jag.
- Jasså, sa Lars, där är ett bevis till på att vi är släkt.
- Nu tror jag att jag måste sova, sa jag gäspande.
- Ja, svarade Lars, jag börjar bli trött, jag också. Här är ditt rum. Du kan gå och borsta tänderna och packa upp. Och om du vill kan du duscha också. Jag kommer om 10 minuter.
- Okej, svarade jag.
Jag började gå mot badrummet för att göra mig i ordning.
Av: Eva.L ©

Kapitel 7- Lassie! Kom tillbaka

"Lassie! skrek jag, kom tillbaka, Lassie!"
Hur jag än ropade kom inte Lassie. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle springa efter eller om jag skulle gå hem igen. Jag tvekade en stund men sen sprang jag efter. ”Lassie!”, skrek jag igen. Sedan kände jag i fickorna där jag brukade ha massa saker men just hade jag: en godisbit, ett papper från en likadan godis, kopplet, nycklar och en hundgodis. Sedan kände jag i den andra fickan, där låg: en liten ring jag fick av min 3:åriga kusin, säkert 10 hundgodisbitar, ett litet block som jag skriver dagbok i om jag gör något

väldigt speciellt, en penna, tyvärr inget suddigum, ett

lås, ett litet foto på Lassie och mitt spårvagnskort.
”Lassie!”, skrek jag igen och sprang efter henne. Jag sprang in i skogen bredvid huset. Jag hoppade över stenen med massa mossa och sprang genom dom höga träden.
Sen sprang jag runt en jättestor sten och bakom den fanns det en rad med granar. Dom stod tätt, tätt intill varandra. Jag tänkte att Lassie kunde springa under dom stora täta granarna så gjorde jag samma sak utan att tveka. Men nu ångrar jag mig så mycket. Det var då jag fick alla såren på armar och händer. Aj! Tänkte jag, för det var ju ingen idé att säga det högt. Vissa sår började blöda så jag gick långsamt vidare medan jag tittade på såren och försökte få dom att sluta blöda. Men jag tittade inte direkt på marken och såg inte vart jag gick så jag snubblade på en gren och slog i knäna. Då tänkte jag att detta var den värsta dagen i hela mitt liv.Sedan hörde jag ett ylande ljud bakom mig och tittade bak. Jag såg ingenting så jag tänkte att detta djuret var bakom granarna och trodde att det när som helst kunde komma ut genom grenarna, så jag tittade framåt och inte mot granarna. Då hörde jag ett prasslande ljud bakom mig.
- Jens, du är en fantastisk berättare, sa Martin med darrig röst, men jag måste gå hem nu. Du vet, djuren och så.
- Ja, Jens, det är kanske dax att lägga sig nu, sa Lars, men du kan fortsätta berätta imorgon.

© Copyright av Eva.L

Kapitel 6- Det var så det började

- Okej, sa jag, nu berättar jag hela historien för er.
- Vad spännande, säger Martin.
- Ja, vad spännande, håller Lars med.
- Får jag börja? Frågar jag.
- Visst, visst, svarar Martin.
- Det var en helt vanlig dag, började jag, och jag skulle gå ut på en liten kvällspromenad. Jag tog den långa vägen, den som går genom skogen. Mamma sa att dom kanske inte skulle vara hemma på kvällen när jag kom tillbaka. Jag sa att det var okej och så fick jag en sån där stor, varm kram som känns underbart och jag kände doften av mammas parfym. Den luktar blommor på ett mjukt sätt. När jag får den kramen känns det som om jag skulle flyga. Mamma säger hej … Jag avbryts av att Martin snyftar.
- Nej, men lilla Martin gråter, sa Lars, vill du att jag skall trösta dig?
- Äh, jag gråter inte, sa Martin, jag har bara lite hösnuva och höstpollenalergi.
- Ja, det tror jag säkert, svarar Lars.
Jag börjar fnissa, det låter så roligt när Lars pratar med Martin på det viset.
Efter en stund slutade dem och frågade om jag kunde fortsätta mitt berättande.
- Okej, svarade jag, … då fortsätter jag. Jag sprang iväg och kramade pappa också.
Han luktade shampoo och var varm efter att ha duschat. Han smekte med sin varma, lite fuktiga hand över mitt brunljusa hår.
”Hej då pappa”, sa jag och han svarade: ”Hej då Jens, jag kommer att sakna dig.” ” Jag kommer att sakna dig och mamma också”, svarade jag, och så fick jag en kram till. ”Jag går nu”, sa jag. ”Okej” svarade pappa. ”Hej då Jens” sa mamma.
Jag tog på mig mina skor och min jacka och visslade lite så att Lassie skulle komma. Hon kom nästan på en gång och hade kopplet i munnen. Jag tog kopplet och öppnade dörren så att Lassie kunde gå ut. Hon brukar få springa fritt i trädgården innan vi går ut på promenad, men just då smet hon.
© Copyright av Eva.L

Kapitel 5- Jag vet inte hur jag ska tacka dig!

Nu har jag inte skrivit på ett bra tag! Det är för att jag inte har hunnit med allt! Men nu kommer kapitel 5. Trevlig läsning!
-----------------------------------------------------------------
- Jag hämtar stegen, säger Martin och kör upp för den långa branta backen.
Efter fem minuter kommer Martin tillbaka och han har stegen med sig.
Martin ställer stegen vid trädet och säger till Lars att hålla stegen. Martin klättrar långsamt upp.
- Jag har dom, ropar Martin.
Martin klättrar ner med nycklarna i handen.
- Här, säger Martin när han har kommit ner.
- Jag vet inte hur jag ska tacka dig, säger Lars.
- Det räcker med en kopp kaffe och lite kakor, svarar Martin, och jag hörde att Jens har en hund som jag gärna vill se.
- Ja, men kom in då, säger Lars.
- Tack, tack, säger Martin, det ska bli gott att äta lite.
- Mmm, vad gott, säger Martin.
- Vof, vof, säger Lassie.
- Nämen, här är ju lilla Lassie, säger Martin och klappar Lassie på huvudet.
- Men Jens, säger Lars, ska du inte berätta nu?
- Jo visst, svarar jag.
- Vad ska du berätta? Frågar Martin.
- En historia, svarar jag.
- Vilka är med? Frågar Martin.
- Jag och några fler, svarar jag.
- Men berätta då, säger Martin ivrigt.
© Copyright av Eva.L

Bilder

Jo, jag gillar ju fotografering, som ni kanske har märkt om ni tittat på min profil. Men nu tänkte jag ladda upp några bilder som jag har tagit. Jag skriver ett nummer vid varje om ni vill skriva en komentar till nummer tre så kan ni skriva t.ex "Nummer tre var en väldigt bra bild.".
Så här har jag några, och jag vill påminna om att jag har tagit alla bilder och ni får inte ta någon av dom utan min tillåtelse! Respekterar ni inte detta, utan bara tar en bild så blir ni anmälda! Förlåt om det låter taskigt, men jag vill inte att någon ska ta mina bilder. Ni kan mejla till stall_quzley@hotmail.com om ni vill "låna" någon. Det är min mejl på stallet.se, där man behöver skicka bilder och designer genom MSN.

1. Katt

2. Katt

3. Movitz

4. Movitz vill ha godis :)

5. Bamse

6. Bamse vilar

7. Movitz vill ha mer godis :D

8. Movitz efter ett "fotbad" :D

9. Bamse vilar...

10. Bamses huvud

Hästbilder kommer senare...

Kapitel 4 - Dom är...

Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag, jag har haft fullt upp! Men nu kommer del 4;

- … i trädet, säger jag.
- Men hur? Vem? Var? När? Frågar Lars.
- Når du gick ut ur bilen, svarar jag, så flög det in en skata som såg att dina nycklar blänkte, så skatan tog dom ur bilen och flög upp i trädet. Den enda som såg det var Lassie för vi stod med ryggarna mot bilen, så Lassie såg skatan komma och ta nycklarna. Och när hon skällde så visste hon att skatan hade tagit dom.
- Vi behöver en stege, säger jag.
- Har du en stege? Frågar jag.
- Ja, det är klart att jag har en stege.
- Var? Frågar jag och tittar på Lars besvikna min.
- I förrådet, svarar han med samma min och en konstig röst.
- Var är nyckeln dit då? Frågar jag.
- På nyckelknipan och i huset, svarar han. Men vänta! Skriker han, där kommer grannarna, dom har en.
- Vänta! Skriker han och flaxar med armarna. Vänta! Vänta! Vänta! Skriker han igen.
Bilen stannar och Lars springer fram till den.
- Har ni en stege som jag kan få låna?
- Nämen hej Lars!, säger grannen, det är klart att vi har en stege men jag vet inte om jag vill att du ska låna den med tanke på vad som hände förra gången.
- Okej då, men jag klättrar, du håller, svarar grannen.
- Ja, just det, detta är Jens som jag har pratat så mycket om, säger Lars.
- Jasså, hej Jens! Martin var namnet, säger grannen.
- Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
- Jag hämtar stegen, säger Martin och kör upp för den långa branta backen.
Efter fem minuter kommer Martin tillbaka och han har stegen med sig.
Martin ställer stegen vid trädet och säger till Lars att hålla stegen. Martin klättrar långsamt upp.
- Jag har dom, ropar Martin.
Martin klättrar ner med nycklarna i handen.
- Här, säger Martin när han har kommit ner.
- Jag vet inte hur jag ska tacka dig, säger Lars.
- Det räcker med en kopp kaffe och lite kakor, svarar Martin, och jag hörde att Jens har en hund som jag gärna vill se.
- Ja, men kom in då, säger Lars.
- Tack, tack, säger Martin, det ska bli gott att äta lite.

- Mmm, vad gott, säger Martin.
- Vof, vof, säger Lassie.
- Nämen, här är ju lilla Lassie, säger Martin och klappar Lassie på huvudet.
- Men Jens, säger Lars, ska du inte berätta nu?
- Jo visst, svarar jag.
- Vad ska du berätta? Frågar Martin.
- En historia, svarar jag.
- Vilka är med? Frågar Martin.
- Jag och några fler, svarar jag.
- Men berätta då, säger Martin ivrigt.
Av: Eva.L © Copyright