Kapitel 9- Varulvarna

Jag var helt uppslukad av boken så att jag inte hörde när Lars kom in.
- Är boken bra? hörde jag någon fråga.
Jag hoppade till och smällde ihop boken och tittade upp, där stod Lars.
- Oj, förlåt, sa Lars, det var inte meningen att skrämma dig.
- Nej, det gör inget, sa jag.
- Okej, säger du det så, sa Lars.
- Men jag vill gärna läsa lite ur min bok för dig.
- Okej, säger Lars, vad handlar den om då?
- Varulvar, svarar jag.
- Spännande, säger Lars.
- Visste du att ”Varulv” kommer från Danmark och betyder människo-varg?! sa jag.
- Nej, de visste jag inte, sa Lars intresserat.
- Jag börjar läsa nu, sa jag.
” Sara och Jenny var hemma och tittade ut på den stora skogen,” sa jag, ”då dem hörde ett ylande och såg fullmånen stiga upp över träden. Dom hörde någon knacka på dörren men väntade med att öppna för det kan ju vara mamma eller pappa som kommer hem. Men det fortsatte att knacka och dom såg mörka skuggor lysa upp väggarna.
- Vi har inget val, sa Sara som var modigast, vi måste öppna.
Sakta, sakta gick båda tjejerna mot dörren. Dom stannade framför den och såg att handtaget långsamt trycktes ner.
- Har du låst dörren? Frågade Jenny ängsligt.
- Det skulle ju du göra, svarade Sara.
- Nej, det var du som skulle låsa, sa Jenny.
- Får jag komma med ett tips?! sa Sara.
- Visst, svarade Jenny.
- SPRING FÖR LIVET!!!
- Tack för tipset, svarade Jenny och sprang och hämtade mat ur skafferiet och sprang in på toan där Sara redan var med mat. Sara låste snabbt dörren.”
- Rrrrrring, lät det. Det var min väckarklocka jag hade ställt in den på ”väckning” så att vi inte skulle missa chansen att skrämma Martin.
Av: Eva.L ©